Reseberättelse Kroatien 2005

Lördag 2005-07-16


Klockan ringde precis mitt i natten. Klockan var 3.30 och det var ”äntligen” dags att gå upp för att resa till Hvar i Kroatien. Hela familjen kom upp förvånansvärt enkelt även om William och Samuel passade på att slumra en stund till på soffan i vardagsrummet. Några torra mackor med ost fixades snabbt i ordning som vi skulle ha med oss till flygplatsen och äta där när vi hade vaknat till lite mer och jag blandade också till lingondricka som jag hällde upp i en tom läskflaska. Matsäcken var med andra ord i synnerhet speciell.

Alla väskor var redan färdigpackade och stod klara att bäras ner. Dom var totalt nio till antalet varav fyra skulle checkas in. Där fanns den svarta, stora, tunga och märkligt otympliga som visade sig väga inte mindre än imponerande 26 kg. Det fanns en plastig röd med vita prickar överallt som innehöll alla våra handdukar och strandsaker och förutom som resväska fick tjänstgöra som strandväska under resan. Pojkarnas saker var packade i en inlånad väska gjord i hårdplast och i någon märklig metallicröd färg medan Cassandras väska var en liten käck mörkblå sak som är ypperligt funktionell. I handbagage hade Susanne sin grå Björn Borgväska, jag min blå TBV-ryggsäck, Cassandra sin vinröda axelväska och pojkarna varsin liten ryggsäck fylld med leksaker och gosedjur. Vi var helt klart beredda på allt.

Vi lastade ut alla väskor i bilen och körde iväg mot Floda för att hämta upp svärmor mitt i natten. Hon skulle följa med oss till flygplatsen och sedan köra hem bilen till sig där den skulle få stå tills vi kom hem igen. Vi ringde henne när vi närmade oss och vid infarten till hennes hus stod hon i nattlinne och kappa och väntade på oss. Hon hoppade in och vi körde snabbt genom Härskogen till Landvetter flygplats. Vårt plan skulle inte gå förrän 7.40 men incheckningen var två timmar innan så vi behövde vara där senast 5.40 och det var vi nästan. I kön till incheckningen slog det oss att vi hade packat våra necessärer i handbagaget och när vi insåg att vi skulle få problem i säkerhetskontrollen med våra nagelsaxar och andra terroristvapen lyckades vi skapa lite förvirring i ledet bär vi hastigt, med milt våld, tvingade ner necessärerna i den röda strandväskan med vita prickar. Det lyckades, även om vi nästan spräckte alla sömmar samtidigt.

Incheckningen gick snabbt, även om det var nästan 65 kg, och vi promenerade snabbt vidare till säkerhetskontrollen. På vägen dit blev vi oroliga att vårt handbagage var för tungt med 1,5 liter lingondricka så vi satte oss i gången utanför och försökte snabbt äta våra torra ostmackor och dela vår flaska lingondricka. Jag tror jag törs tala för oss all när jag säger att det var en av vårt livs äckligaste frukostar någonsin. Efter mycket vånda fick vi ner en mindre del av vår frukost innan vi helt sonika slängde resten i en papperskorg. Vi var t o m så desillusionerade att vi struntade i dom fyra kronorna i pant för läskflaskan.

Säkerhetskontrollen gick snabbt och enkelt, även om det pep lite när Cassandra gick igenom men det kunde vi åtgärda snabbt. Vi gick vidare in i utrikeshallen och satte oss vid vår gate för att vänta sista stunden innan ombordstigningen. Då, precis då när vi var på väg att boarda planet insåg jag att vi måste ha råkat packa ner den så långt fina och varma svenska sommaren i någon av våra väskor och att vädrets makter nu protesterade mot vårt misstag. Himlen öppnade sig och ett vattenfall uppenbarade sig svävande över Landvetter flygplats. Det är inte ofta man ser något liknande.

Det var första gången för pojkarna att flyga och Cassandra hade inte flugit sedan hon var i deras ålder så det var många som var lite spända och förväntansfulla. Planet lyfte nästan på utsatt tid och styrde söderut mot Split och Kroatien. På planet påminde våra magar oss om den oförglömliga frukosten som vi avnjutit och vi beställde raskt in lite påfyllning. En kopp kaffe och två små trekantiga kalkonmackor blev det för min del. Flygturen gick överraskande snabbt och vi landade tryggt i Trogir utanför Split i Kroatien. Passkontroll och väskhämtning gick fullständigt problemfritt och nu gällde det bara att gå direkt till höger utanför entrédörrarna till flygplatsen för att möta vår chaufför som skulle köra oss till hamnen i Split och vi hoppades innerligt att vi skulle hinna med klockan 11-båten som vi valt ut i förväg för vår vidare färd till Hvar.

Utanför entrédörrarna trängdes massor med människor i den stekande kroatiska hettan. Men ingen som ville kännas vid oss. Vi letade och tittade och undrade. Till slut använde vi oss av en livlina och ringde en vän hemma i Sverige som hade ordnat transporten från flygplatsen till hamnen och genom henne fick vi veta att han som skulle ha kört oss hade skickat en annan kille istället. En kort stund senare lyckades vi hitta varandra och vi stuvade in oss i hans bil modell lite större ihop med en annan familj som också skulle in till Split. Det var nog färre bilbälten i bilen som fungerade än som var trasiga och vår chaufför rökte så gott som hela vägen, vilket fyllde våra säkerhets- och rökriskmedvetna svenska hjärtan med stor vånda och ångest, men hoppet om att hinna till båten klockan 11 var inte över så vi valde att inte protestera.

Vår chaufför och även det andra paret visade sig vara förstklassigt hjälpsamma. Vi kom ner till hamnen i någorlunda god tid innan kl 11 och dom hjälpte oss att hitta var man köper biljetter och följde med Susanne för att köpa biljetter. Dessvärre var det fullt på båda de två kommande båtarna så vi hade ingen möjlighet att få komma med någon båt före 15.30. I efterhand har vi haft mycket svårt att förstå den här upplysningen eftersom dom helt enkelt bara säljer biljett till en viss dag och sedan får var och en se till att komma ombord, så egentligen borde vi ha gått bort till båten i alla fall.

Vi lämnade istället in våra väskor i en väskförvaring, inte en sådan där röd som man stoppar mynt i och stänger själv som det finns i Sverige utan i ett smalt rum med en ganska rund farbror som släpade väskor fram och tillbaka så svetten lackade. En del väskor släpade han in till toaletterna bredvid men exakt var han la dom väskorna lyckades vi aldrig klura ut, och inte heller hur någon skulle kunna använda toaletterna om dom var fulla med resväskor. Vi handlade kepsar till pojkarna och solglasögon till Susanne och bestämde oss för att gå en sväng och titta på Splits hamnområde. Den stekande hettan gjorde sig åter påmind och efter att ha vandrat några gator upp och ner med svetten rinnande bakom öronen och ner i nacken slog vi oss ner på en pizzeria, och åt en mycket god lunch bestående av läsk, öl, vatten och pizza.

Till slut var det dags att gå på båten. Vi hämtade våra väskor (som farbrorn hämtade någonstans inne på toaletterna) och släpade ombord dom på båten. På båten var det svalare och vi satt och nästan somnade lutade mot varandra och däremellan försökte jag och Susanne att lösa Sudoku. Närmare 17.30 nådde vi till slut hamnen i Stari Grad på Hvar där vi skulle bli hämtade och körda till Ivan Dolac där vi skulle bo. Vi hade ringt vår kontakt Mario och meddelat vilken båt vi skulle komma med. Upplevelsen i hamnen var förbryllande lik den på flygplatsen. Trots idoga försök hittade vi inte vår chaufför och efter ett förvirrat telefonsamtal med vår kontakt visade det sig att han som skulle möta oss inte var där och att dom trodde att vi kom med bil. Mario slängde sig själv i sin bil och hämtade oss 20 minuter senare. I hamnen i Stari Grad fanns för övrigt den enda termometer som vi såg under resan. Den visade 36 grader när vi körde bort från hamnområdet.

Under bilfärden såg vi Hvars storslagna landskap med vinodlingar, buskar och berg. Det kändes helt fantastiskt att till slut vara på ön och få se allt det här vackra. http://www.adriatica.net/hrvatska/feature/hvar/main_en.htm. Vägarna är sig lika på hela Medelhavsområdets öar, åtminstone om man jämför Sardinien och Hvar. Dom börjar med att invagga dom besökande i ett falskt lugn med raka, någorlunda breda och behagliga vägar för att sedan leda upp vägarna längs bergssidorna så att man till slut har ett hissnande stup på ena sidan och på andra en betonghård bergssida. Får man möte på en sådan sida blir första impulsen om man ska välja att störta utför stupet eller låta sig krossas mot bergssidan. Inget unikt för Hvar alltså utan det unika med vägarna på Hvar var tunneln.

Tunneln var en 1,4 km lång enfilig tunnel som helt saknade belysning. Det enda man såg när man körde i tunneln var reflexer på sidorna och öppningen långt, långt bort och givetvis allt vatten som droppade från taket. Från början byggdes den för att man skulle kunna leda vattenrör genom berget men eftersom man ändå gjort en öppning tyckte dom styrande på ön att man lika gärna kunde köra bil igenom en också. Den var reglerad med stoppljus i bägge ändar så att man inte skulle behöva råka ut för möte mitt i tunneln och blev tvungen att backa. Detta fungerade perfekt hela veckan tills en engelsman kom dit och tvingade en konvoj på närmare tio bilar att backa tillbaka flera hundra meter ut ur tunneln igen. Dessutom insåg vi efter att i lugn och ro kunnat studera den gamla vägen vilken oerhört djup tacksamhetsskuld vi stod i till de styrande på Hvar. Vi hade nämligen sett den gamla vägen som alla var tvungna att köra innan tunneln. Det var en smal grusväg som bitvis lutade i vägens sidriktning, och lutningen var givetvis utåt. Känslan att köra där måste ha varit att man var på väg att kana av vägen och utför stupet.

Till slut anlände vi till Ivan Dolac, som orten hette vilket betyder ungefär Ivansdal, och till vårt boende, Villa Dobrila. Vår värd, Dobrila, som var en mycket pratsam kroatisk kvinna som tidigare haft café i Jelsa på ön, pratade en mycket sparsam engelska men blev överförtjust i att Susanne kunde prata en begriplig polska med henne. Detta medförde att Dobrila under veckan så fort tillfälle gavs med liv och lust inledde konversationer med Susanne och att hon försåg oss med kaka, pannkakor och annat gott. Vårt rum, eller vår lilla lägenhet, var ännu inte riktigt klar så Dobrila satte oss på terrassen och försåg oss med välkylda drycker och en fantastisk utsikt medan hon gjorde klart det sista. Huset låg ganska högt och utsikten över havet var bland det vackraste våra reströtta kroppar någonsin hade sett. Det var så att det kändes som att Ivan Dolac var paradiset på jorden.

AC, Air conditioning, är för mig en motordriven teknisk innovation som kyler luft i ett eller flera rum till en önskvärd temperatur. På resebyråns webbplats kunde man läsa att alla rum på Villa Dobrila var utrustade med AC. Om man nu var riktigt konspiratoriskt lagd så hade man faktiskt kunnat tro att vår AC var en 1,5 meter hög golvfläkt, eller åtminstone misstänkt lik en sådan, men eftersom vi inte är särskilt lagda för sådana konspirationsteorier bestämde vi oss för att det som såg ut som en 1,5 meter hög golvfläkt var en specialdesignad Villa Dobrila-AC. Men förutom den märkliga AC:n och att allt diskvatten som vi tömde ut i avloppet i köket kom upp ur golvbrunnen inne på toaletten så var vi jättenöjda med lägenheten. Allt såg nybyggt och jättefräscht och trevligt ut och från vår balkong hade vi en fenomenal utsikt.

Vid 21-tiden gick vi ner till terrassen igen för vi hade beställt middag. Vi fick fantastiska hemmagjorda pommes frites med cevapcici och ajvar. Middagen var fantastisk och utsikten var om möjligt ännu mer fantastisk än tidigare i skymningen. Att vi sedan hade druckit öl när vi anlände och sedan vin till maten gjorde säkert sitt till. Samuel åt huvudsakligen pommes frites medan William och Cassandra mumsade i sig imponerande mängder cevapcici. Vi var mätta och trinda som små silltunnor innan middagen var över. Till dessert fick vi glass och vattenmelon i lika rikliga mängder. Efter maten stupade vi i säng allihop. Resan hade varit lång och tröttande och vi hade varit upp i nästan 20 timmar. Det tog inte många minuter innan alla sov.

Söndag 2005-07-17
Jag tror att vår AC var trasig. Den hade stått på precis hela natten och ändå var det lika varmt som i Susannes badkar. Ingen svalka har gått att få på hela natten och jag vet inte hur många gånger jag vaknat av värme och svettiga lakan.

William och jag promenerade iväg för att köpa frukost. Som tur var hade vi fått en något vag vägbeskrivning om hur vi skulle komma till affären men jag var ändå på väg åt fel håll tills jag fick syn på en man som kom bärande på en matkasse. Vi listade då raskt ut att affären låg i motsatt riktning. Vi handlade bröd, ost, smör, vatten och juice. Kranvattnet på ön var enligt uppgift fullt drickbart men vi tyckte ändå att vattenflaskor var en nödvändighet då vi rörde oss ute. Vi bestämde oss för att gå den andra vägen hem, så att vi skulle gå runt i en cirkel och när vi kom upp till stora vägen upptäckte vi att vi stod i motsatta utkanten av Ivan Dolac mot där vi bodde. Vi tog några steg åt vårt håll, såg vårt hus och kunde konstatera att väglängden genom orten var maximalt 300 meter lång. Vi visste att orten skulle vara liten men vi hade ju åtminstone planerat två halvdagar för att utforska Ivan Dolac och insåg nu att två timmar skulle vara en alltför väl tilltagen tid.

I Ivan Dolac fanns en liten servicebutik, en turistbyrå, två restauranger, en snabbmatskiosk i en gammal husvagn modell mini samt ett minimalt fruktstånd. Det fanns flera stränder men samtliga var ganska små och steniga. Vi hittade en liten strand en bit bort som vi gillade och där la vi oss. Susie läste medan jag, Cassandra, William och Samuel simmade, busade i vattnet och snorklade. Det fanns gott om sjöborrar på havsbottnen en bit ut. På vägen hem från stranden köpte vi en vattenmelon som vi åt till lunch.

Med tanke på Ivan Dolac imponerande utbud av nöjen, kultur och sevärdheter insåg vi att vi förmodligen skulle få lappsjuka (heter det så även i södra Europa?) om vi skulle tillbringa en hel vecka promenerande fram och tillbaka mellan vårt boende, stranden, affären och restaurangerna som för säkerhets skull låg bredvid varandra och förutom pizza hade nästan samma utbud. Vi hörde oss därför för hos vår värd om det fanns någon möjlighet att hyra bil så vi kunde titta närmare på hela ön och kanske till och med handla i deras nya köpcentrum som låg vid färjelägret. Hon ringde ett samtal och vi blev lovade att få hyra en VW Golf i fyra dagar för 280 Euro. Helt underbart tyckte vi och såg med uppriktig glädje fram emot att under de kommande fyra dagarna krypa fram längs de slingrande bergsvägarnas stup till hela familjens glada tillrop.

Dagens middag avnjöt vi på restaurangen till vänster, den utan pizza. Vi åt kött i massor i form av fläskkotletter, schnitzlar och cevapcici. Notan slutade under motsvarande 500 SEK för fem personer så restaurangmaten var billig jämfört med Sverige. 0,25 liter läsk kostade för övrigt 12 kuna medan 0,5 liter öl kostade 10 kuna så om semesterkassan skulle ha trutit hade vi ju alltid kunnat låta våra barn att dricka öl istället för läsk för att spara pengar.

När vi kom tillbaka till vårt lägenhetshotell satt redan biluthyraren där och bilen hade han med sig. Det var första gången som han åkt så långt för att lämna en bil så vi kände oss riktigt hedrade och speciella. Någon bilresa skulle det inte bli den kvällen dels på grund av mörkret men även med anledning av att ölen var så billig men vi såg med tindrande ögon fram mot måndagens bilutflykt. Vi avslutade kvällen med högläsning ur Ronja Rövardotter. Killarna hade protesterat lite när vi föreslog Ronja men redan nu kunde dom knappt bärga sig i sin längtan efter att höra mer.

Måndag 2005-07-18
När jag som vanligt vaknade i mina fuktiga lakan insåg jag att AC:n måste vara trasig. Som vanligt fick jag nöjet att köpa bröd. Utflykten till affären gick snabbt och efter frukosten klämde vi in oss i bilen och for iväg mot okända och spännande äventyr. Vi körde först långa raksträckan som övergick i slingrande bergsvägen för att därefter köra genom tunneln och nerför på andra sidan. Bitvis gick det att köra riktigt snabbt, kanske t o m så snabbt som 40 km/timmen, men ofta fick vi stanna och invänta mötande fordon eftersom vägen var för smal. På vägen ner körde vi igenom Pitve som faktiskt var ett ännu mindre samhälle än Ivan Dolac men i Pitve verkade det inte vimla av lika många turister som i Ivan Dolac.

När vi tagit oss ner för de slingrande bergsvägarna körde vi in till Jelsa som vi körde rakt igenom, vände på andra sidan centrum och körde tillbaka rakt igenom igen för att förtsätta mot Stari Grad och köpcentret vid färjeterminalen där vi gick in och tittade innan vi vände och körde vidare mot staden Hvar i andra änden av ön. Vägarna dit var breda och bra men väldigt slingriga och William blev åksjuk och behövde kräkas. Tyvärr klarade han inte att hålla sig tills vi hade hunnit stanna utan han kräktes i bilen under inbromsningen men han hade sinnesnärvaro nog för att slita av sig sin keps och kräkas i den. Kepsen räckte dock inte till för hela hans maginnehåll utan det rann över och mycket fick han i sitt knä. Vi fick gå ur bilen och i avsaknad av extrakläder tog vi fram väskan med badkläder och klädde William i badbyxor och handdukar i brist på annat. I bilen hade det bara blivit minimala fläckar som vi utan större problem kunde gnugga bort.

I staden Hvar stannade vi en längre stund och gick runt och tittade och åt lunch. Vi vandrade längs hamnpromenaden och köpte glass som vi avnjöt i den brännande middagshettan. Det vara fantastiskt vackert med massor av små restauranger, affärer och på bergssidan en fantastisk fästningsanläggning med murar och torn, vilket jag upplevde som en imponerande arkitektur på en liten ö som Hvar.

På vägen hem stannade vi åter i köpcentret i Stari Grad där vi gjorde en rejäl storhandling så att vi fortsättningsvis kunde få anständiga frukostar och luncher innan vi körde hem igen. Eftermiddagen ägnade vi åt högläsning, sol och bad och middagen som följde blev en repris på föregående dag. Till och med maten var i stort sett densamma. Innan vi somnade var vi alla rörande överens om att utan hyrbilen skulle veckan i Ivan Dolac ha blivit oändligt lång. Det sista jag hörde innan jag somnade var det trygga surret från vår AC.

Tisdag 2005-07-19
Det hade regnat på natten. Känslan var nästan lite overklig eftersom det är så sällan man får uppleva regn när man är i länderna kring Medelhavet. Eftersom det inte var riktigt rätt läge för bad ännu bestämde vi oss för att dagen fick ägnas åt en utflykt till Jelsa. Efter frukost satte vi oss i bilen och körde lite snabbare än på måndagen uppför de slingriga backarna mot ”tunneln”, och sedan ner genom lilla orten Pitve och till slut var vi i Jelsa. http://www.jelsa-online.com/

Vi vandrade runt i de äldsta centrala delarna av Jelsa kring hamnen och fotograferade. Bland annat stod det en åsna där i hamnen som vi raskt tog kort på, innan vi fick syn på att dom precis satte upp en skylt på åsnan där det stod fotografering 10 kuna, så vi vände oss snabbt om och gick därifrån. Vi var även inne i en liten kyrka som man inte fick fotografera i men det gjorde jag ändå i smyg. Bilderna blev riktigt bra. När vi återvände till vår lägenhet blev det pannkakslunch, mer högläsning ur Ronja Rövardotter och en ny utflykt till stranden för bad, snorkling och solning.

Middagen åt vi på den andra restaurangen och medan Susanne och Samuel åt pizza ägnade vi andra oss åt nya köttorgier. Till min fasa insåg jag att jag antingen hade gått upp i vikt eller att deras stolar var oerhört klena för medan jag satt där och åt i godan ro gav plötsligt ett stolsben efter och både jag och stolen ramlade i golvet. Jag klarade mig bättre än stolen. Plötsligt kom vi dessutom på att vårt toapapper var slut och att affären nog hade stängt redan så jag gick in på toaletten och stoppade bakfickorna på min shorts fulla med toalettpapper. Jag måste ha sett ut som att jag hade största silikonimplantatet i världen i mina skinkor. Natten, den var som vanligt varm, fuktig och med många sömnuppehåll.

Onsdag 2005-07-20
På onsdagen besökte vi den tredje av ön Hvars städer, Stari Grad som betyder gamla stan. Det var förmodligen här som Hvars första bebyggelse uppfördes och där allmänheten bodde medan de mer bemedlade på den tiden bodde i Hvar som var en bättre befäst stad. Stari Grad var lika imponerande vackert med små vackra kanaler genom staden. http://pubwww.st.carnet.hr/hvar/sg.html

Eftermiddags- och kvällsrutinen var som vanligt. Högläsning, bad och middag fast den här kvällen på den vänstra restaurangen. Susanne växlade om med lite sallad och cevapcici medan vi andra som vanligt åt fläskkotletter och allt sköljdes ner med läsk och öl.

Torsdag 2005-07-21
På torsdagen bestämde vi oss för att åter besöka Jelsa så vi åkte dit och promenerade omkring och köpte vykort och frimärken. Det är märkligt att det kan vara billigare att skicka ett vykort från Kroatien till Sverige än från Göteborg till Mölndal. När vi gick i hamnen och tittade på båtar och gammal bebyggelse i den stekande hettan, som var mer intensiv än vanligt den här dagen, överfölls vi av en omänsklig hunger och bestämde oss för att äta där. Vi satte oss på en liten restaurang och Susanne och jag beställde varsin spaghetti bolognese, pojkarna varsin pizza och Cassandra såg fram mot en riktigt mustig fiskrik fisksoppa. Hennes fisksoppa visade sig vara en tunn fisk- och smaklös buljong och det var inte ens något bröd till. Förmodligen var stackars Cassandra hungrigare efter fisksoppan än innan för hon smakade generöst på pojkarnas pizza, som för övrigt var den godaste pizzan vi dittills hade fått i Kroatien. Det var tråkigt nog också första gången som vi fick dålig service så någon väl tilltagen dricks var det inte tal om.

Eftersom vistelsen nu närmade sig sitt slut bestämde vi oss för att vi skulle besöka våra värdar och betala för vår vistelse. Dessutom var det sista dagen med bil så vår biluthyrare skulle komma någon gång efter klockan 18 och hämta den och vi tyckte därför att det nog var bäst att hålla oss kring huset där vi bodde och vi tänkte bara ta oss ett kortare bad så vi var tillbaka till 18-tiden. Vi gick därför ner till Dobrila för att betala men hon bjöd oss att sitta ner och byta några ord och där blev vi sittande. Jag kan inte påstå att jag förstod särskilt mycket av samtalet som pågick på polska och kroatiska men det var rätt trevligt ändå. Efter en stund kom Dobrilas man in och satte sig och gjorde oss sällskap och då plockades öl fram för att vi skulle ha något att svalka oss med under samtalet. Rätt som det var dök det upp en gråhårig man i 50-årsåldern. Det visade sig vara deras kusin Phil från Kalifornien i USA som var där på besök. Han var själv inte kroatisktalande och han jobbade vanligtvis på ett stort oljeföretag i Angola så han var en månad på jobbet och sedan var han ledig en månad hela tiden. Verkar rätt överkomligt faktiskt. Vi hade ett mycket intressant samtal om skatter, världsekonomin, Kroatien och inte minst fastighetsskatterna i Kalifornien som kunde vara så höga som 1000 dollar per månad. Vi fick aldrig tillfälle att betala men vi bestämde att vi skulle äta middag där på kvällen.

Efter det dagliga havsbadet gick vi tillbaka till vår lilla lägenhet för att vila oss och lite högläsning. Ronja Rövardotter var nu slut och istället var det Mio min Mio som stid på repertoaren. Kl 20 gick vi gemensamt ner till altanen för middag. Dobrila hade lagat en fantastisk måltid med tomatsoppa med ris i till förrätt, mix grill (grillat kött, hamburgare och korv på ett stort fat att ta för sig ifrån) med pommes frites eller potatis- och auberginesallad till huvudrätt och en efterrätt som var som en blandning mellan cheesecake och mannagrynsgröt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om den var god eller lite läskig. Allt detta sköljde vi ner med öl och saft och allt avrundades med vattenmelon på slutet.

Efter middagen hade vår biluthyrare fortfarande inte kommit och eftersom vi var rejält trötta efter den fantastiska middagen bestämde vi oss för att gå upp och lägga oss. Dobrila lovade att komma upp och knacka på hos oss när dom kom för att hämta bilen. Strax efter kl 23 knackade hon diskret på vår dörr och jag smög ut för att ta hand om återlämnandet. Hon tecknade åt mig at stå kvar innan hon tog nyckeln och smög iväg som en inbrottstjuv i mörkret. Hon kom tillbaka fem minuter senare och lämnade tillbaka vår deposition (en kontokortsstrip) som vi hade fått lämna som säkerhet när vi hyrde bilen. Jag kröp tyst ner i sängen bredvid Susanne, lyssnade på surret från AC:n och det stilla lugnet från barnens rum innan jag somnade i värmen.

Fredag 2005-07-22
När vi vaknade på fredagsmorgonen insåg vi att vi var helt isolerade i denna lilla märkliga by på Hvars södra sida och dit man bara kunde komma antingen genom smala grusstigar längs lutande bergsvägar vid avgrundsdjupa stup eller genom den nattsvarta vattentunneln. Vi hade ju lämnat tillbaka bilen dagen innan. Som tur var skulle isoleringen bara vara till dagen efter då vi skulle resa vidare och vi diskuterade hur vi skulle göra med packningen. Vi kände att vi ville packa i god tid så att vi inte skulle behöva stå med det i sista stund.

Vi tillbringade dagen med att bada extra länge innan vi återvände hem för högläsning och vila. Dessutom letade vi igenom TV-kanalerna efter något spännande och hittade en tysk kanal som sålde resor till fantastiska priser. Av någon anledning blev vi lite förslöade så vi kom iväg extra sent till middagen. Det blev restaurangen till vänster sista kvällen och givetvis fläskkotletter och annat gott. Till middagen fick vi ett fascinerande skådespel då ett antal personer gemensamt skulle ta upp en båt ur vattnet. Dom backade ner släpkärran i vattnet, körde fram båten till släpkärran, baxade upp båten på släpkärran och startade bilen, men hur dom än försökte fick dom inte bilen att röra sig ur fläcken med släpkärra och båt på. Tyvärr var vi tvungna att gå innan dom hade rönt någon större framgång men dom var inte kvar där dagen efter så någon gång måste dom ha lyckats.

Eftersom vi kom iväg på middagen sent kom vi även hem sent. Vi var hemskt trötta och allt annat än sugna på att packa men Susie och jag gjorde en gemensam kraftansträngning och packade på ungefär 1,5 timmar. Vi beslutade oss för att lämna kvar lite olja, smör och annat som vi inte kunde ta med oss och givetvis lämnade vi frukost och kläder till lördagen. Dessutom hade vi tänkt gå och bada på morgonen så badgrejerna var inte nerpackade. Vi somnade gott i den kvava hettan.

Lördag 2005-07-23
Ibland kan man läsa i böcker och skildringar hur oväder ”rullar in”. Formuleringen kan kännas lite märklig ibland men jag har ingen bättre beskrivning av det regnväder som drabbade natten mot lördagen. Det började med att vi vaknade till av tysta ljussken ute. Det var ingen tvekan om att det var på avstånd men att det var åska var åtminstone inte jag helt övertygad om. Sedan kom smällarna på håll men det var fortfarande så långt mellan ljuset och ljudet så det var fortfarande inte uppenbart att dom hängde ihop. Sedan kom regnet, eller vattenfallet, och jag var tvungen att mitt i natten, i bara kalsongerna springa ut på balkongen och med regnet strilande nerför ryggen snabbt plocka ihop vår tvätt som hängde på tork och ta in. Eftersom jag blev rejält våt under fötterna blev det stora gråsvarta fläckar på golvet där jag gick och min säng blev obehagligt grusig. Till slut somnade vi om.

Trots att vi hade en lång dag framför oss hade vi ställt våra mobiler på väckning den här morgonen. Dobrila hade sagt till oss att gå och bada på förmiddagen så skulle hon städa vårt rum under tiden så vi gick upp tidigt och konstaterade att det var grått och mulet ute efter nattens regn och inte alls något tilltalande badväder. Vi bestämde oss för att efter frukosten gå en promenad i Ivan Dolac och ta kort på våra badplatser och lite annat. Vi tillbringade hela förmiddagen ute och fick anstränga oss för att få tiden att gå. Vi satt en lång stund på en bänk vid den stora stranden, som vi aldrig badade på. Vi föredrog de lite mindre stränderna en bit bort.

Till slut var klockan tillräckligt mycket för oss att gå tillbaka till vår lägenhet och förbereda avfärd. Vi upptäcker då att vår lägenhet fortfarande var helt orörd och att våra värdar var borta för tillfället. Vi bar ner våra väskor och satte oss och väntade. Precis när vi började känna oss lite oroliga för om vi skulle hinna till båten kom dom tillbaka. Vi lastade snabbt in våra saker i deras bil och åkte för sista gången längs Hvars slingrande bergsvägar och vattentunnel. Vi kom i någorlunda god tid till hamnen och eftersom vi hade köpt biljett tidigare gick vi direkt ombord och upp till restaurangen där vi slog oss ner vi två bord, hela familjen och alla väskor. Vi var nu äntligen på väg till Split igen för att möta Neda som först skulle köra oss till hennes moster där vi skulle vänta medan hon hämtade sin bror med familj på flygplatsen, för att vi sedan åter skulle packa in oss i bilen för att åka till Nedas semesterparadis Primosten. Vi var mycket spända av förväntan.

Tiden på båten fördrev vi med kortspel och till lunch åt vi mackor som dom gjorde i någon slags jättesmörgåsgrill. Den var helt gigantisk men samtidigt var brödskivorna därefter och det var helt uppenbart att det var någon onykter eller synsvag person som skurit brödet för mina brödskivor var mer än dubbelt så tjocka i ena änden jämfört med den andra. Neda ringde och berättade att hon var rejält försenad på grund av lördagstrafiken så hon skulle inte hinna till hamnen i tid.

Eftersom vi nu kunde rutinen tog vi oss snabbt av båten med vassa armbågar och hårda väskor som vapen och vi såg nog ut som vana slalomåkare med våra stora och tunga väskor. Vi gick sedan över gatan och fortsatte genast bort till väskinlämningen där vi nu även lämnade vår blå ryggsäck förutom alla andra väskor och den runda svettiga farbrorn andades djupt innan han lyfte upp vår stora väska. Jag undrar om han inte kom ihåg oss sedan en vecka tidigare. Den här gången la han inte in våra väskor på toaletten utan dom fick trängas i hyllorna i det lilla avlånga rum som han hade som förvaringsutrymme.

Vi började med att gå mot de gamla delarna av Split och upptäckte raskt att det fanns mängder med plastigt och lyxigt till salu i mängder med små gatustånd längs gatorna. Vi gick gatan upp och när vi tagit till vänster såg vi att vi stod utanför den stora kyrkan i Split, byggd år 304 tror jag att det stod över dörren. Nerför en trappa hamnade vi inne i den gamla palatsbyggnaden där man hade ytterligare fler marknadsstånd som sålde allt mellan målningar till vykort och det gick även att få gå ännu djupare in och titta i byggnaden mot en mindre avgift. Den stekande hettan som hade kommit krypande under förmiddagen gjorde sig dock påmind och vi slog oss ner på en uteservering och drack öl och läsk. Ölen var lite dyrare här men fortfarande var literpriset lägre än för läsk. Som dom goda och generösa föräldrar vi är lät vi fortfarande våra barn dricka läsk istället för öl och sparade eventuella sparåtgärder till senare.

Neda ringde och sa att hon skulle vara framme om 20 minuter så vi fick bråttom att avsluta vår fika och i snabb takt bege oss till väskförvaringen i hamnen. Vi betalade och den nu ännu svettigare runda farbrorn hämtade fram våra väskor även om det tog oroande lång tid för honom att hitta väskorna. Vi gick över gatan och gick bort mot platsen där skulle möta Neda och till vår enorma glädje var hon redan där. Och hon hade en Volvo med sig. Hade vi åkt hela vägen till Kroatien för att åka Volvo? Har dom inga egna inhemska bilmärken? Neda förklarade dock att bilen tillhörde honom som hon hade rest med till Kroatien från Sverige.

Det var inte alldeles enkelt att lasta in alla våra väskor och hela familjen i bilen. Bagageluckan rymde förstås en del men Susie och alla barn fick sitta i baksätet medan jag fick sitta fram med den stora metallicröda resväskan i knät. Fast i knät är en klar underdrift, för egentligen fick jag halvligga i sätet fullständigt begravd under denna hårda väska med sylvassa kanster som skar in i mina lår, medan jag log brett och förklarade för alla att jag satt minsann hur bra som helst. Väskan var så stor att jag nätt och jämnt kunde röra mina armar och det jag fick se av Split under bilresan fick jag se genom sidofönstret för vrida huvudet fanns inget utrymme för, och jag hade inte heller någon möjlighet att vända mig mot den jag skulle prata med.

Vi gjorde ett kortare avbrott på vägen för att hälsa på Nedas kusin som bodde i ett klassiskt östeuropeiskt betonghus. Hon hade precis fått en bebis och det lilla underverket fick vi smyga in och titta på. Efter avbrottet åkte vi vidare till Nedas moster där vi skulle stanna ett par timmar med Neda hämtade sin bror med familj på flygplatsen, innan vi slutligen skulle bidare till Primosten där vi skulle bo den närmaste veckan.

Nedas moster tog emot oss i sitt klassiska östeuropeiska betonghus. Vi fick sätta oss i hennes kök där dom alldeles nya och illröda skåpsluckorna hälsade oss varmt välkomna. I Kroatien får man nämligen inte alltid ut sin lön i kontanter utan i deras fall hade en del av lönen betalats ut i värdecheckar på något byggvaruhus. Hon bjöd på apelsinsaft och ett kaffe som vi förmodligen aldrig kommer att glömma. Om det beror på kaffets styrka, den rikligt tilltagna kaffesumpen i botten på koppen eller på våra stora påklistrade leenden får vi låta vara osagt.

Pojkarna och Cassandra fick sätta sig i rummet bredvid köket där det fanns Cartoon Network på tyska. I samma rum bodde en annan av Nedas kusiner och medan barnen satt i hans säng i del helt nersläckta och persiennförsedda rummet satte han sig i hörnet bakom sängen och rökte för glatta livet. För oss hälsomedvetna nordbor kunde i kontrasten vara tydligare och den kändes smått surrealistiskt som hämtat ur någon film av Lukas Modysson eller så. Kulturkrocken var uppenbar men deras gästfrihet och vänlighet var varm och innerlig. Tyvärr var det inte alldeles lätt att konversera, inte ens Susanne lyckades göra sig helt förstådd med sin polska.

Kulmen på alltihop nåddes när Nedas mosters man kom hem och tyckte vi skulle smaka på hans hemkryddade brännvin. Eftersom Susanne förklarade att hon inte kunde dricka det tyckte han att jag fick dricka för henne också varpå han fyllde ett dricksglas ända upp med brännvinet. Själv tog han ett glas vin som han blandade med vatten och efter mycket viljestyrka lyckades jag till slut få i mig alltihop fast det smakade beskt och starkt så jag nästan storknade. Mitt påklistrade leende började nu alltmer likna någon mindre nogräknad skräckfilmsfigurs värsta terrorleende, eftersom den beska drycken gjorde det allt svårare att hålla anletsdragen på plats. Eller om det berodde på brännvinets avtrubbande inverkan.

När jag i alla fall hade lyckats få i mig alltihop gjorde jag nybörjarens värsta misstag, jag lämnade mitt glas obevakat för några sekunder och när jag vände mig mot det var det som om jag aldrig hade rört det för det var åter fyllt till bristningsgränsen med samma fantastiskt beska brännvin. Jag gjorde nu ett tafatt försök att slippa dricka upp det men insåg snabbt att deras gästfrihet skulle ta djup skada av om jag inte drack upp det så jag föll till föga och lyckades åter efter uppbådande av all tillgänglig viljestyrka få i mig även det glaset. Den här gången ställde jag mycket raskt och artigt ifrån mig glaset på diskbänken innan jag satte mig på min stol igen och började fundera på hur det kom sig att hela världens snurrande nu fokuserats till just den punkt där jag befann mig.

När Neda väl kom tillbaka gick det mesta fort. Vi lastade åter in oss i bilen och åkte mot Primosten. Vi åkte längs kusten och såg i vattnet något som tydligen var musselodlingar men såg ut som massor av papperskorgar som guppade i vattnet. Till slut var vi framme och vi letade upp vårt hus där vi skulle bo. Det visade sig att vi skulle bo i nedervåningen på en vill och i huset fanns det AC. Inte budgetvarianten som vi hade haft på Hvar utan en riktig den här gången som gjorde att det verkligen blev svalt. Jag kanske till och med skulle så sova några nätter.

Efter att snabbt ha packat in allt bestämde vi oss för att gå ut och äta. Klockan var över 21 och vi var utsvultna och jag hade dessutom börjat nyktra till efter mitt tidigare snapsande. Vi insåg snabbt att här var lika knökfullt med människor som det var tomt i Ivan Dolac och William tyckte det var som att komma till himlen. Dom gamla delarna av Primosten låg innanför en vacker ringmur och hela staden såg verkligen ut som hämtad från en saga. Neda visade oss till en riktigt gemytlig liten restaurang där vi åt fläskkotletter och pasta med räkor i överflöd. Till slut stapplade vi hem i mörkret och somnade snabbt medan AC:n långsamt kylde ner hela lägenheten.


Söndag 2005-07-24
Susanne och jag gick ut på morgonen och handlade frukost och lite blandade förnödenheter. Vi kom hem med ett par ordentliga matkassar och gjorde i ordning frukost för hela gänget på altanen. Altanen låg i perfekt skugga på morgonen för att något senare gå över i stekande sol så att alla strandfuktiga handdukar kunde samsas om räckutrymmet.

Efter frukosten tog vi en promenad och bekantade oss med staden. Speciellt de gamla delarna var vi mycket nyfikna på och vi vandrade ut över den lilla stenbron och gick längs vattnet runt hela ön. Vi avslutade med ett besök i kyrkan längst upp på toppen, där det runt kyrkan fanns en märklig kyrkogård med fotografier föreställande gravinnevånaren på gravstenarna. Det kändes mycket underligt i mitt sinne, men jag antar att det var något ganska normalt i Kroatien.

Efter en lättare lunch och lite vila bestämde vi oss för att ansluta oss till Neda på stranden. Hon hade talat om för oss i förväg var hon skulle vara och vi letade desperat bland alla tusentals, ja kanske miljontals människor på stranden, dock utan någon större framgång. Efter att ha vandrat längs hela stranden la vi oss på strandsnutten som låg precis vid Primostens strandpromenad, och vi märkte snabbt att havsbottnen där var full av vassa, elaka stenar som långsamt och ihärdigt torterade våra känsliga konstnärsfötter. Badskor hade varit att föredra och jag övervägde att kommande dag testa att bada med dom jag hade med mig, men som jag lämnat på stranden eftersom jag var orolig att tappa dom.

Dagens middag intog vi på en pizzeria vid strandpromenaden. Precis utanför fanns det dessutom stora studsmattor där pojkarna hoppade för glatta livet. Pizzerian, som hette Calypso, hade fantastiska pizzor och jag har sällan ätit så god pizza. Ölen var något dyrare här än på Hvar men tillräckligt billig för att åter fylla min strupe med svalka och min kropp med munterhet efter en lång dags hetta. Vi avslutade med varsin glass på vägen hem, men det gick bara att ta varsin kula för annars hann man inte äta upp den innan glassen hade smält. Jag såg fram mot att få sova lugnt ännu en natt i AC:ns kylande surr.

Måndag 2005-07-25
Ve och fasa, att vakna en morgon som denna och upptäcka att mina kalsonger hade spruckit i rumpan. Faktum var att det inte var mycket rumpa som dom dolde längre och jag får tacka min lyckliga stjärna för att den är tillräckligt vacker för att visas upp.

Det här var en dag som började som många andra men som definitivt inte skulle vara som alla andra. Dagens lunch blev snabbmat, närmare bestämt cevapcece i bröd med mumsig ajvar och lite pommes frites till. Det var varmt och vi njöt av dagen. Plötsligt kom Neda hem och berättade att hon skulle flyga fallskärm efter en båt för att kunna ta bilder från ovan på Primosten som skulle kunna användas för att marknadsföra staden. Vi fick bråttom värre och satte oss på ett fik på strandpromenaden och fick en hel del riktigt bra kort på den flygande Neda.

Kvällen avslutades med studsmatta, god mat och äkta AC. Vad mer kan man önska sig?

Tisdag 2005-07-26
Vi var lite utflyktssugna och bestämde oss för att göra en utflykt på onsdagen, och därför gick vi och köpte biljetter efter frukosten. Vi fastnade för Krka nationalpark och deras fantastiska vattenfall. För att vara på den helt säkra sidan provgick vi sträckan från vårt hus till båtkajen och efter en nätt promenad i hettan stod vi på en kaj med en parkeringsplats där det stod ett antal svenskregistrerade bilar.

På vägen tillbaka stannade vi till på Popaj som är Nedas stamställe där hon dricker cappuccino varje dag. Vi drack också cappuccino och några glas isvatten slank ner också. Efter lite välbehövlig vila ville vi ha något alldeles extra till middag. Dagens alldeles extra fick bli en suverän utsikt så Neda ledde oss till en restaurang som låg på hustaken i Primostens äldsta delar med en fantastisk utsikt över Adriatiska Havet. Det var så bländade vackert att det inte kan ha funnits någon mat som kan smaka annat än utsökt där.

William åt bläckfisk för första gången, något som han högg in i med liv och lust. Vi prövade också ett mycket gott kroatiskt vin där på hustaket medan vi beundrade solnedgången och häpnade över den orange-gul-rödmönstrade skjorta som en annan av restauranggästerna hade på sig kvällen till ära. Efter en god middag med ett riktigt trevligt rött vin till promenerade vi hem i skymningen och la oss för att sova.

Onsdag 2005-07-27
Vi gick som planerat upp tidigt den här dagen. Vi skulle med en båt för resa till Krka nationalpark där vi skulle titta på deras fantastiska vattenfall. Efter en kortare promenad stod vi vid båten där vi insåg att den redan var ganska full och att vi skulle bli tvungna att sitta på övervåningen utan tak i den gassande solen. Kanske inte helt vad vi hade tänkt oss men vi var glada och såg fram emot resan.

När vi hade kommit en liten bit ut från Primosten Blev vi serverade snaps. Jag insåg snabbt att det förmodligen var hit som Nedas mosters man sålde sitt hemkryddade brännvin för beskan och styrkan i snapsen kändes mycket välbekant. Den här gången var jag klok nog att bara ta en snaps och tackade nej till påfyllning. I resan ingick det även mat och man hade kunnat välja mellan fisk och kött. Köttet visade sig vara något fläskkarréaktigt inte alltför fint kött och fisken var en hel fisk med huvud och ben. Till detta serverades vin, kålsallad och bröd. Det var tur att vi hade ätit frukost men vi insåg snart att vi skulle behöva något mer att äta, inte minst Susie som fick nöja sig med bröd, vin och kålsallad.

Vi passerade Sibenik och fick någonstans där klart för oss att resan dit skulle ta totalt tre timmar. Tiden gick hyggligt snabbt och vi klarade av solen riktigt bra. När vi gick av båten promenerade vi in i nationalparken och kom till den lilla sjö där vattenfallen rann ut. Det var hundratals människor som badade där i det svalkande vattnet. Det kunde verkligen behövas ta ett bad för luftfuktigheten var enorm och mycket påfrestande och det var omöjligt att inte svettas mängder. Vi vandrade uppför trappor och vägar längs berget och tittade ner på dessa fantastiska vattenfall. Helt otroligt. Vi stannade på vägen och tog en glass och promenerade vidare in i naturområdet längst upp på berget med otroligt vattendrag och sjöar. Så vackert att man hissnade.

Vi var tidigt vid båten igen och gick ombord för att få bra sittplatser under tak tillbaka. På resan hem satt vi och pratade, fotograferade en del och spelade lite kort. Resan gick ganska snabbt och vid återkomsten strax efter kl 18 mötte vi Neda och gick till pizzeria Calypso där vi åter åt likadana fantastiska pizzor som första dagen. Vi avslutade med en still vandring tillbaka till vårt hus och somnade gott i svalkan.

Torsdag 2005-07-28
Värmeböljan hade kommit. Det var stekande hett redan när vi promenerade ut för att handla frukost. I samband med frukosten tappade William till slut sin framtand som hade hängt på en tunn sträng ett bra tag nu. Egentligen var det en olycka eftersom han skulle bita mig på skoj och jag rörde armen lite fel. Ingen allvarlig olycka men en tand fattigare blev han.

Hettan var alldeles för svår för att man skulle orka med att göra någon särskild aktivitet. Vi slappade och förutom en liten promenad på stranden gjorde vi inget särskilt den dagen.

Fredag 2005-07-29
Det var dags för sista dagen innan vi skulle åka hem. Värmeböljan var fullständig och solen stekte oss i den 40-gradiga hettan. Vi gjorde det enda raka och tillbringade större delen av dagen på stranden med roliga lekar i vattnet. Det enda som förstörde det hela lite var att det flöt runt ganska mycket skräp i vattnet.

Dagens lunch blev mumsiga crepes på stranden och efter lite vila på eftermiddagen, gick vi och åt middag på den fenomenala restaurangen Staro Selo. Vi promenerade en stund nere i centrum och tittade i stånden, vi åt glass och vi besökte studsmattorna för sista gången.

Lördag 2005-07-30
Hemresa och uppstigning tidigt. Vi åt en god frukost enligt våra traditioner i Primosten, och gick ner till rondellen nedanför vårt hus med vår packning. Vi var om möjligt ännu mer överlastade än på vägen dit för nu hade vi dessutom fyra strandmattor att bära på och jag kan fortfarande undra hur vi bar oss åt för att bära ännu mer än på vägen dit. En kille som Neda hade ordnat mötte oss för att köra oss till flygplatsen. Tack och lov hade han AC i bilen så resan blev riktigt uthärdlig. Vi checkade in tidigt på flygplatsen och gick in och satte oss. Efter ett kortare besök på den märkligt dyra tax free-shopen, köpte vi oss en fika som vi satte oss för att äta.

Tiden sniglade sig fram men efter en viss försening var till slutligen dags för oss att få gå ombord på planet. Kön var lång men vi stod långt fram så vi var ganska tidigt ombord. Då visade det sig att vi hade missat vår starttid och därför var tvungna att invänta en ny vilket inledningsvis skulle ta flera timmar. Där satt vi inne i vårt plan som solen långsamt förvandlade till den största bastun söder om Helsingfors, och kanske norr om också för den delen. Vatten delades ut efter någon timme och efter ytterligare en timme fick vi till slut en tid för avgång. Planet lyfte och resan hem gick smidigt.

När planet landade visste vi att vi var hemma i Sverige. Till och med vädrets makter hälsade oss välkomna med ett hällande ösregn som gjorde att vi fick vada med vatten till anklarna från planet och in i flyghallen. Då visste vi att vi till slut var hemma igen.

 

 


Senast uppdaterad 2006-12-28

PeSus 2002-2006